Språk utvecklar alla barn, även dem med språkstörningar. Specialpedagogen Åse Ingemanssons uppgift är att hitta de flerspråkiga som behöver extra hjälp.
Förskolorna Blomvik, Frövik och Maryhill ligger i en liten klunga, bara några hundra meter ifrån
varandra i Malmöstadsdelen Fosie. Vi lämnar den vassa, grådaskiga vårkylan och slinker in genom dörren till Maryhill.
Det är inte så vanligt att förskolor har en specialpedagog fast knuten till sig, men det har man i stadsområde söder, som Fosie numera kallas. Åse Ingemansson är trions
alldeles egna.
– Jag är alltid här, är med i den dagliga verksamheten och ser så mycket mer än om jag bara hade varit här ibland. Jag kan gå in och observera hur barnen agerar och pratar när de gör olika aktiviteter. De allra flesta barnen har arabiska som modersmål, men vi har sammanlagt 39 språk representerade här, berättar hon.
Förskolechefen Petra Sterner har initierat en tydlig språkpolicy, där det satsas medvetet på kommunikation i dess vidaste bemärkelse. Att läsa, leka, prata, berätta sagor, musicera, måla, på modersmålet och på svenska, är exempel på detta.
Åse Ingemansson är ute i förskolegrupperna varje dag och har enskilda träffar med dem som behöver extra stöd och träning. Hon ansvarar också för handledning och fortbildning av personalen.
Av de 112 barnen på Maryhill har 98 invandrarbakgrund, proportionerna är desamma på de två andra förskolorna. Hannaa Sajet, själv född i Irak, deltar också i aktiviteter i de olika barngrupperna. Arabiskan är det största språket, så hon träffar många barn från Irak, Syrien, Marocko och Tunisien.
– Vi är med vid barnens första föräldramöte och berättar att vi arbetar aktivt med arabiskan. Vi vill att föräldrarna ska förstå
att vi vill utveckla barnens modersmål med känslor, sagor och bilder. Jag använder flera olika arabiska ord för samma sak, från alla arabiska dialekter, säger Hannaa Sajet.
Att Åse Ingemansson känner barnen, det märks när hon tittar in i ateljén där tre pojkar skapar för fullt. De spretar med kladdiga fingrar och ansiktena lyser lyckligt.
– Vi arbetar Reggio Emilia-inspirerat och bygger om rummen på förskolan efter barnens
intressen. Vill de ha ett sandrum, så fixar vi ett sådant. Fast byggrummet finns alltid, för många barn älskar att bygga, berättar hon.
I sann Reggio Emilia-anda finns en pedagogista och en ateljerista på plats. Pedagogistans uppgift är att diskutera och reflektera med personalen över den pedagogiska dokumentationen
och utveckla temaarbeten. Ateljeristan har också stor betydelse, eftersom de estetiska språken och skapandet är en viktig väg till kunskap i pedagogiken. Man säger att ”Ett barn har hundra språk, men använder bara några få”. Därför är bild, musik och dans en del av språksatsningen som binder samman och gör verkligheten begriplig för barnen.
Åse Ingemansson lägger stor vikt vid att hitta de barn som behöver extra stöd. En viktig pusselbit är att utveckla både barnens modersmål och andraspråket parallellt.
– Varningstecken är när små barn inte samspelar, när de inte svarar och inte förstår turtagning. Det kan också vara att de inte säger fullständiga meningar, inte kan hålla den röda tråden i ett samtal eller inte har kommit igång med det verbala talet när de är cirka två år, säger Åse Ingemansson.
I stadsdelens förskolor är flerspråkigheten inte ett problem, snarare en tillgång. Stöd till modersmålet ger vinster till andraspråket, och har man problem på andraspråket, kan det ligga en språkstörning bakom som finns på modersmålet också. När det synliggörs, kan alla få den hjälp de behöver. Förskolorna betonar att flerspråkiga har samma rättigheter som enspråkiga barn att få hjälp med små och stora
språkproblem.
På Blomviks förskola finns sex barnomsorgsplatser vikta för barn med språkstörningar.
Åse Ingemansson tittar in i ett rum och frågar en liten kille:
– Jag tänkte vi skulle jobba lite, vill du det?
Pojken slänger det han har för händer och studsar ut ur rummet. Han pratar gärna och mycket med alla som kommer i hans väg. Åse Ingemansson tar fram sina lottokort som vart och ett har ett gem på sig. Då
går det lättare att fiska upp kortet med magnetpennan som pojken får. – Vad har du på ditt kort?, frågar hon.
– Ett äpple! svarar pojken snabbt.
– Vem äter äpplet, frågar hon vidare.
– Flickan, svarar pojken.
– Vems äpple är det?
– Flickans äpple, svarar pojken, stolt över att han kan så bra.
Hon frågar, upprepar och bekräftar. Emellanåt tecknar hon när orden är svåra. När hon måste gå, tystnar pojken och tittar ner i golvet. Men det dröjer inte länge tills han får trä!a Åse Ingemansson igen.
Det är middagsvila och utomhus på atriumgården ligger ett tiotal barn och sover, nedkrupna i sina färgglada sovsäckar. Någon snusar gott med en illgrön napp i munnen, en annan har en Bamsefilt ovanpå sovsäcken, en tredje sover med en rosa toppluva djupt neddragen över öronen
Ulla M Andersson
