Kenneth värnar om rättvis skola

Oj!

– Ja. Att samtala med dem är en sak. Men för att det ska leda till en förändring – för att det ska bli rättvist och likvärdigt – måste man ju också återkoppla, följa upp, utvärdera, ja arbeta strukturellt och systematiskt.

Men det hinner du inte?

– Nej, det gör jag inte och därför blir det mest nödutryckningar. Och de eleverna och föräldrar som ropar högst – det är de som får hjälp. Tyvärr.

Varför vidareutbildade du dig till specialpedagog?

– Jag fick upp ögonen för det specialpedagogiska perspektivet när jag arbetade som lärare i Lund. Jag såg hur marginalisering och segregering slår ut elever som inte har förutsättningar och resurser att lyckas i en individualiserad skolstruktur, där allt mer krav och ansvar läggs på den enskilde individen.

Du drivs alltså av en stark inre övertygelse?

– Ja, det kan man säga. Under hela mitt vuxna liv har jag varit intresserad av demokratifrågor, och som jag ser det utgör specialpedagogen och specialpedagogiken en viktig funktion för det demokratiska samhällets strävan mot ökad jämlikhet och social rättvisa.

Vad gör du om fem år?

– Min förhoppning är att jag har byggt upp en specialpedagogisk verksamhet på Borgarskolan, som kan förändra strukturer och förhållningssätt. Jag vill kunna påverka synsätt och införa arbetsmetoder som är inkluderande och synliggör de elever som inte har lika lätt i skolan.

– Det är inte så att elever i behov av särskilt stöd har förringats här på skolan tidigare, men det har saknats ett specialpedagogiskt förhållningssätt.

Hur kopplar du av?

– Jag springer ganska mycket, bland annat har jag sprungit Berlin Marathon de senast fyra åren. Jag gillar Berlin väldigt mycket. Förutom löpningen spelar jag bas i ett band som heter Scraps of Tape. Vi spelar instrumental rockmusik, post-rock som det brukar definieras, och har turnerat mycket i just Tyskland. I Berlin har vi säkert spelat ett tiotal gånger.